UTSIKT FRÅN ETT BADRUMSGOLV
Kategori: Allmänt
I måndags var jag lite risig med feber, huvudvärk och galet illamående. Men det blev inget mer och på tisdagen var jag lite bättre. Inte så jag skulle kunnat springa maraton precis, men det skulle jag ju inte kunnat i alla fall.
Men igår brakade helvetet lös. Mådde riktigt illa på morgonen och ont i magen som bara den. Men envis som jag är tänkte jag att "det här går nog över". Det gjorde det inte. Jag packade in ungar och häst i bilen (Zorento fick förviosso åjka transport) och for i väg till Kumla för att träffa equiterapeut Kokko. Jag ville höra om han hade någon idé angående Zorentos sommaråkomma. Så länge jag satt helt stilla och andades försiktigt så gick det bra, men så fort jag rörde mig eller försökte prata så började jag kallsvettas och fick kramp i magen och trodde jag skulle spy. Inte kul alls vill jag lova!
Kokko trodde precis som jag att Zorento är allegisk mot något och rådde mig att ta bort honom helt från gräset vilket innebär att jag måste flytta honom vilket jag inte vet riktigt hur jag ska lösa praktiskt. Jag känner bara att just nu är det lite för mycket motvind. Ibland känns det som att det är någon där uppe som försöker säga mig något. "Gör något annat, hästeriet är inte ämnat för dig". Och i ärlighetens namn så är det ju så just nu. Jag har verkligen inte möjlighet att ha häst just nu och absolut inte träna och tävla. Varför varför varför måste jag tycka att det är så kul och viktigt?? varför kan jag inte nöja mig med något annat? Dart? Virka?
Resan hem från Kumla skedde i ett slags töcken. " Bara jag hinner hem, bara jag hinner hem" var det ända jag kunde tänka på. Tillbaka i stallet, mocka, lasta ur hästen, av med skydd och täcke och in i boxen. Hem! Jag har ett minne av att jag åkte alldeles för fort förbi några som var ute och promenerade i regnet. Förlåt säger jag här och nu, men nöden har ingen lag! Jag hann precis in till toan innan helvetet drog igång! Jag ska bespara er från detaljer, men det var ingen rolig historia! Mitt i detta inferno var jag tvungen att gå ut till bilen och hämta en sovandes Oskar och se till att de fick någon mat. Jag hade en tallrik med rester i kylen som jag värmde och ställde fram på soffbordet, blandade saft (barnen får inte dricka saft annat än till kalas annars) och satte på barn-tv. Sen blev jag stationerad på badrumsgolvet resten av eftermiddagen. Tittade på klockan. klockan var 13. 16 kommer Henrik hem från jobbet. "3 timmar kan man fixa" tänkte jag. Det var låååååånga 3 timmar vill jag lova.
Mitt i detta töcken jag befann mig i kom lilla Oskar och satte sig bredvid mig och strök mig på kinden. "Min mamma". Han tog fram sin finast Spindelmannen handduk och gav mig som huvudkudde. Sötaste sötast unge! Så kröp han ner under filten bredvid mig och mysade en stund. Försökte så gott jag kunde att hålla skenet uppe för att de inte skulle bli rädda. Lyckades väl sådär. Klara kom med böcker och satte sig och läste . "Ingrid och Bassiluskan". Jo jag tackar!
Om jag låg exakt helt stilla och andades mycket försiktigt så höll sig magen hyfsat lugn. Behöver jag säga att det efter ett par timmar gjorde vansinnigt ont i kroppen på det hårda golvet? Men det fanns liksom inget alternativ.
När Henrik ÄNTLIGEN slutade jobbet fick jag tag på honom på telefonen och bad honom, med gråten i halsen, att skynda sig hem. Min sambo må vara lite förvirrad och begåvad med ett visst tunnelseende i bland, men en sak är säker, när det brinner i knutarna kan jag ALLTID lita på honom. Om jag så hade varit i Haparanda hade han kommit. Det är jag helt säker på! Det är en väldigt viktig egenskap. Henrik kom nu med rödluva och innerspår in på gårdsplanen och hjälpte mig in på soffan och baddade mig på pannan resten av kvällen och såg till att jag fick i mig något.
Jag är långt ifrån helt 100 än, men det finns grader i helvetet, jag lovar!
Ett litet calisivirus nu och då kan få en att omvärdera livet!
nu ska jag hålla mig i karantän ett tag sen hoppas jag att jag kan komma igen med nya friska tag!
