JAG MINNS INTE SÅ NOGA
Kategori: Allmänt
Jag kan ha sovit en stund i natt. Eller rättare sagt slumrat till....
Jag har ju som sagt var bytt jobb och därmed arbetstider och håller på att prova olika upplägg för att få livet att funka. Det har hittills gått förvånansvärt bra. Vi tar vecka för vecka och har hittills inte glömt särskillt mycket (lite läxböcker, missat någon dagishämtning och fått ätit makaroner till frukost, men ändå). Kvällen innan jag började nya jobbet kände jag att det stack oroväckande i halsen och mycket riktigt har jag börjat mitt nya jobb med att gå hostande och kraxande hela dagarna. Jag ber nu om ursäkt om jag smittat någon, men det känns ju vansinnigt förargligt att sjukskriva sig det första man gör. Den där envisa förkyningen vill inte släppa och jag hostar fortfarande som en dåre varje natt vilket betyder att nattsömnen blir därefter. Men det illgröna sega snoret börjar i alla fall skifta lite i gult så det kanske går åt rätt håll.
Det faktum att jag inte varit riktigt kry har inneburit att jag inte tränat och att jag ridit lite sparsamt dessa veckor. Nu ska jag i detta millimeterschema försöka trycka in mer ridning OCH träning . Hur ska det gå till??? Jag fattar inte hur folk gör! Jag gör noll saker i huset, träffar knappt barnen och har inte lagat någon mat dessa veckor. Vad ska jag ta bort? Vad ska jag ändra på? Jag vet inte, men uppenbarligen får andra människor till det.
I morse testade jag ett nytt upplägg. Att rida på morgonen innan jobbet trots att jag börjar kl 07.00 i Hallsberg. Jag har räknat ut att det kan vara möjligt om man gör en brankårsförberedelse, går upp kl 04.00 och INGET går fel. Bilen måste avgå från Norra Fridens Borg 06.15 om jag ska hinna med alla vägbyggen som nu pågår. Det jag inte haft med i beräkningen var att jag skulle hosta och brottas med barn hela natten. Det känns verkligen inte som om jag sovit alls, vilket jag troligen gjort, men jag minns inte det i så fall. När jag la mig i går kväll och ställde klockan och den visade att jag skulle få sova 5 timmar och 24 minuter så kändes det ändå ganska rimligt. Det gjorde det inte när jag gick upp. Kolmörkt, kallt och ultratrött. "Är jag helt dum i huvudet" frågade jag mig själv. Jag bestämde mig för att longera så hästen fick ett pass och jag inte behövde anstränga mig mer än nödvändigt. Sagt och gjort... Jag knallade iväg i mörkret till garnnens ridbana. Där uppförde sig min häst som om han var en vild mustang. Jag vet inte om det var åsnan i hagen brevid, det pipande elaggregatet, kombinationen förmycket havre-för lite ridning eller rent av en blandning av allt som gjorde det, men han var sannerligen inte som han brukar. Men men. Motionerad blev han och jag kom i tid till jobbet, utan att hjärtinfarktstressa.
Varför utsätter jag mig då för detta? Jag frågan är ju faktiskt relevant. I och med att jag gått upp i arbetstid och dessutom har lite mer restid i kombination med att Henrik jobbar skift blir det inte så mycket utrymme över att rida. Och att inte rida är inte ett allternativ. Då får jag försöka hitta lösningar att få till en trudelutt här och där. Galet, jag vet, men sån är jag. Drabbad av hästförbannelsen.
Om jag var brukbar frammåt eftermiddagen? Ja, förvånansvärt. Men det blir till att krypa i kojan tidigt och ett nytt försök i morgonbitt, med förhoppningsvis lite fler timmar sömn i bagaget.
