norrafridensborg.blogg.se

Jag skrev för ett tag sen att det var en hel del på gång i mitt liv. Nu ska jag berätta vad som hänt.

 

Jag och min sambo insåg här för ett par veckor sen att det är helt ohållbart att jag inte hade ett "vanligt jobb" längre. Mina konton och reserver börjar sina och det är ju en enorm stress i sig att veta att om något händer så står jag på bar backe med rumpan bar. Jag var såklart jätteledsen för detta innebär såklart att Oskar också måste börja på dagis och det vill jag ju verkligen inte. Det är så frustrerande att samhället är uppbyggt så att man inte ska kunna vara med sina små barn! Hur mycket man än försöker hålla sig från ekorrhjulshelvetet så finns det ingen utväg! Ingen kommer undan! Jag blir lite provocerad också när det disskuteras  hur föräldrar inte tar sitt ansvar och fostrar sina barn när man samtidigt ser till att man inte får vara med dem. För fostran kan inte schemaläggas, det sker ständigt. Det finns inget som heter kvalitetstid med barn, bara tid. Jag var kort sagt helt förkrossad för att vi tvingats till detta beslut.

 

Men det var bara att ta tjuren vid hornen. Jag mailade kommunen där jag jobbade innan jag gick på föräldraledighet på måndagkvällen och på tisdagmorgon ringde de upp mig och sen var bollen i rullning. Nu gick det fort vill jag lova!

 

En vecka senare var jag på socialkontoret i Askersund och ett par dagar efter det skrev jag på papperna och på måndag börjar jag!

 

Jag kommer att jobba 50% som socialsekreterare och schemat kommer att läggas så att jag jobbar när Henrik är ledig så Oskar ska kunna vara hemma till hösten. Nu pustade jag ut kan jag säga! Jag fick en jättebra känsla när jag träffade de jag ska jobba med och det känns riktigt kul att börja jobba. Men det är en skräckblandad förtjusning eftersom jag är medveten om att det är ett arbete som är förenat med ett stort ansvar.

 

Den STORA utmaningen kommer att vara att få till resten av livet. Det är ju inte så att jag suttit på rumpan 20 timmar i veckan som jag nu kan fylla med arbete på kommunen. Jag kan heller inte riktigt utröna vad av allt det jag gör på dagarna som ska prioriteras bort. Men jag tänker på att de flesta familjer ser ju ut så att båda föräldrarna är förvärvsarbetande och de flesta får ju i hop det någorlunda. Eller så kanske det är så som en vän till mig sa i helgen, INGEN får ihop det egentligen. Alla har ett kaos, men en del är bättre på att dölja det än andra. Så kanske det är. Jag är inte så bra på att dölja saker....

 

Eftersom det här kom lite hastigt så hade jag ju massor inbokat de här veckorna redan. Till detta så kom nu en GIGANTISK fixarlista! Jag har till exempel inte köpt ett klädesplagg på fem år och det känns inte så lämpligt att arbeta på en myndighet med trasiga och fläckiga kläder. Det fick bli en tur till marieberg där jag fick lysande hjälp på Joy. Ni vet sådan där hjälp som man alltid önskat sig, men aldrig får av de där halvanorextiska butiksbiträdena i de där hippa affärerna. När man inte handlat kläder på jättelänge, blivit betydligt äldre och ändrat sig i kroppen vesäntligt så har i alla fall inte jag EN ANING om vad jag kan ha för kläder. Den här kvinnan scannade av mig, kollade vad jag skulle ha kläderna till, tog fram ett par plagg jag ALDRIG hade plockat fram själv och de satt klockrent! Bästa affären ever! Jag uppskattar när ett butiksbiträde sliter ifrån mig ett plagg jag valt själv och säger att det där kan du INTE ha, och tar fram ett annat som sitter som ett smäck! Jag blir i alla fall bara olycklig av att prova byxor som inte går över knäna eller toppar som jag ser ut som Homer Simson i.

 

Vi har kört skytteltrafik och hämtat foder till alla djuren, sorterat, organiserat och fixat helt hysteriskt. Jag vill ju inte att det här nya livet när mamman jobbar ska börja på minus där det finns en lång fixar lista med massor som MÅSTE fixas. Dessutom vill jag att vårt hem ska vara lite mindre kaotiskt så det finns en liten möjlighet att hitta saker och hålla en aningens ordning i alla fall utan att detta ska vara ett heldagsprojekt varje gång. För den tiden kommer INTE att finnas.

 

Så är det ju höstlov och eftersom mitt jobb som dressyrtränare bygger på att jag jobbar när andra är lediga så har jag fullbokat hela veckan med träningar och läger både här och där.

 

Som om detta inte vore nog så blev det en hastig stallflytt också mitt upp i allt. Efter att ha stått med hästarna på Harge Sörgård i 4 1/2 år med vissa avbrott för graviditet så har jag nu flyttat Zorento till Markebäck. Det skedde ju som sagt lite hastigt och kanske inte med världens bästa timing eftersom schemat var späckat som det var, men det blir ju sällan som man tänkt sig. Men nu är ju vi i vår familj är extremt lösningsfokuserade så fixade vi det med. Förändring är oftast av godo. Det här kommer nog bli väldigt bra med tanke på att jag börjar jobba nu. Jag kommer att kunna planera min ridning och träning på ett annat sett när jag inte måste anpassa mig efter vädret. Som sagt var, förändring är oftast av godo och jag ser med spänning fram emot mitt nya markebäck-häst-liv.

 

 

Så det är detta som är El Rokade Grande i mitt liv. En epok går i graven, en ny påbörjas. Jag är inte så naiv att jag tror att det här kommer att ske friktionsfritt, men ger man det lite tid så man kommer in i nya rutiner så tror jag nog att det här kommer att bli kanonbra.

 

Det ska bli väldigt skönt att inte vara så gräsligt fattig också. Jag har ju nästan haft det som en hobby att kunna leva på noll och ingenting, men nu börjar jag verkligen tröttna på det. Eller framförallt tröttnar jag på stressen att inte veta om man kommer att klara sig månad för månad och inte ha någon som helst ekonomisk buffert. Jag kommer ju såklart fortsätta att ha träningar och driva mitt företag vid sidan av, men jag får se i vilken omfattning det blir och hur jag ska organisera det.