MOTIVATION ÄR ÖVERSKATTAT
Kategori: Allmänt
Jag har kommit in i ett bra flow på mornarna just nu. Fodrar, klär på mig, mockar, rider, gör klart stallet och tränar. Därefter dusch, hopp i kläderna tar med frukost som jag äter i bilen. Borstar tänderna och sminkar mig (extremt sparsamt) på jobbet. Funkar klockrent.
I morse var det dock trögt att komma igång. Zorento skulle vila så jag skulle köra ett lite längre fyspass. Jag måste träna för att hålla min stackars sargade kropp i någorlunda skicka att brukas. Dessutom gillar jag det för det mesta. Att komma iväg till gym är en utopi. Det kommer helt enkelt inte att hända tillräckligt ofta för att det ska vara okej. Jag har därför fixat ett litet gym i stallet. Ett matta (egentligen ett hästtäcke) några hantlar, gummiband pall och pilatesboll kommer man långt med. Jag har ett par träningsprogram som jag varvar med som tar ca 20 minuter där jag håller igång kroppen så inget går allt för mycket över styr. Jag kan hålla mig på en slags mininivå vad gäller träning som ändå känns helt acceptabel. Jag tänker att all träning som blir av är bättre än noll. Kan man sen fylla på med något annat under dagen så är det bara bonus.
Men i morse var det trögt. Väldigt trögt. Regnet öste ner, kriminellt trött. Resten av familjen låg och snusade under täcket i husvagnen. Det var inte så att jag hoppade tresteg ut till stallet direkt. Motivationen låg inte på topp kan jag säga. Då slog det mig; vem har påstått att man ska vara så jäkla motiverad hela tiden? Vem har påstått att saker och ting ska vara så lusttfyllda och njutningsbara? Jag tänker inte bara på att prestera på någotvis utan på livet i stort. Det finns ju någon slags myt om att livet ska vara så kuuuuuul, en fest, vardag är tråkigt! Man ska fixa naglar, resa, shoppa och dricka ROSÉ! Vart kommer det ifrån?
Livet är inte så jäkla kul jämt, men det behöver inte vara dåligt. Man behöver inte sluta sitt jobb bums för att man inte utveckals och stiger i graderna. Man måste inte förverkliga sig själv och njuta äta oxfilé och vara idiotkär i sin gubbe jämt. För så är inte livet. Men det finns en myt om att det ska vara så. "Annars vill inte jag vara med". Som en sur treåring i en sandåda.
Den här myten om det festliga, njutningsbara och fantastiska livet är av ondo. Det bidrar till att folk är frustrerade och känner sig ofullkomliga för att de inte har det så. Men det tror inte jag att någon har, men att vissa försöker odla myten om att det är så. Det finns en viss poäng med att ha tråkigt, grå vardag och en lunk.
Det kanske inte är motivation man ska stå efter utan diciplin.
Att sätta upp ett mål är ju som att ingå något slags avtal med sig själv. Att bryta det är ju som att svika sig själv. Hur schysst är det? Men då måste ju såklart löftena man ger sig själv vara rimliga och genomförbara. Att lova sig själv att springa en mil om dagen före jobbet är inte rimligt. Träna 20 minuter fem dagar i veckan är rimligt. Alltså att vara lojal mot sig själv och ha någon slags disciplin är att hålla ett löfte man gett sig själv. Behöver man då verkligen vara motiverad och tycka att det är så lustfyllt?
