VEMOD
Kategori: Allmänt
Jag har jullov sedan i onsdags. Jag Vet, jag har precis börjat jobba. Semestern var fick planerad sedan långt tillbaka och jag vill vara med barnen på lovet. Trots att jag bara jobbade ett par dagar hann jag bli helt slut. Det är en galen, otäck och hemsk tid för oss alla som finns runt ensamkommande barn. Jag är övertygad om att den här tiden kommer att bli en skamfläck i svensk historia.
Vi håller som vanligt på och julgrejjar i sista sekund. Barnen är trötta, vi är trötta och det är så mycket som ska fixas. Det får bli som det blir. Idag började i alla fall barnens jullov och det kom verkligen inte en dag för tidigt. Vi har ju haft en lite speciell hösttermin och det känner vi nog av allihop.
Nu är granen klädd, huset tillhyfsat och klapparna inhandlade. Det enda som fattas är lite knäck och Mozartkulor. Den första laddningen har tydligen sockerråttan slukat. Oskar var mycket skeptisk till måskulor. "Är det fjädrar och måsbajs i dom?". Han ändrade dock snabbt inställning när han fick en i munnen!
I kväll ska barnen tvagas och jag hoppas jag kan hålla mig vaken lite längre än barnen så jag kan åstadkomma någon form av inslagning av paket. Chansen är i och för sig minimal eftersom tröttman är maximal.
Trots att vi är lediga och julen står för dörren har jag en sådan vemodskänsla. Jag kan inte låta bli att tänka på den pojken som får ett avslag i dag. Eller de jag tog farväl av tidigare i veckan. Det är så oändligt sorgligt och oändligt knäppt. Duktiga, flitiga, drivna intelligenta ungdomar som vi skickar mot en mycket oviss framtid i ett land som räknas som världens näst farligaste. Jag har det uppgivna ögonkastet från en av dem på min näthinna. " Jag kommer att leva på gatan. Jag dör hellre här en att bli dödad av en taliban." Såklart. Samtidigt som det är en stor sorg så skäms jag. Jag skäms för det vi utsätter dem för. Jag skäms för att vara en del av det systemet. Det jag hoppas på är att de kanske har med sig något från den tid vi träffats som kan ge dem något i framtiden, vårt de än hamnar i världen. Jag tror ingen av oss som hösten 2015 var med och tog emot dessa ungdomar i vår vildaste fantasi skulle kunna tro att det skulle bli så här två år senare.
För att mota bort detta vemod tog jag barn och hund med till hamnen en sväng. En vansinnigt vacker decemberdag. Hela promenaden slutade med att i Oskar, trots sin mammas ivriga förmaningar, gick ner i sjön så vattnet rann in ovanför stöveln. Oväntat. Nej. Jag fick gå med en gallskrikande Oskar hela vägen hem. "Jag sa ju att vi inte skulle gå till hamnen!!!! Dumma stövlar!!!"
Julefrid.
