I fredags hände det som är varje husägares mardröm. Jag skrev detta på fejsbok på kvällen. "Det blir verkligen sällan som man tänkt sig. Idag har familjen Björkman på Norra Fridens Borg haft en onödigt spännande fredagseftermiddag. Jag kom hem från jobbet strax före fyra och då var mina föräldrar hemma. Alla var dödshungriga och jag ställde mig genast och lagade mat. Efter en liten stund kommer min mor in och säger att det ser väldigt konstigt ut på taket. Henrik går ut för att kolla och får då se att det brann i taket. Mamma fick snabbt ut barn och hundar i bilen, jag ringde 112, Henrik fick fram brandsläckare, stege och vattenslang. Efter det som kändes som en oändlighet men som troligtvis bara var några minuter, kom tre insatsstyrkor från brandkåren och en ambulans till undsättning. De fick jobba hårt ett par timmar och ett tag såg det riktigt dystert ut. Men till slut fick de hejd på elden och vi klarade oss, saker av värde och djur med blotta förskräckelsen. Våra skyddsänglar fick jobba hårt idag! Tack snälla Sofie Andersson med familj som tog barnen och mormor och fixade Mat, kläder och dusch. Tack snälla alla som kom och hjälpte till att bära saker. Tack snälla Benny Norén som lånar ut sitt hus. Tack snälla alla ni som hört av er och erbjudit er hjälp! Jag blir varm i hjärtat. Såklart blev eftermiddagen lite onödigt spännande, men vi mår bra!"

Tydligt tecken på att det varit brandmän hemma hos en. På fredags kvällen var det mest en lättnad. Vi konstaterade snabbt att huset är obeboeligt, men lättnaden över att det inte gått värre tog överhanden. Det var verkligen en hårsmån från att det gick riktigt på skit. Många små omständigheter som gjorde att det gick så bra som det ändå gick. Men när jag kom upp på lördag morgon och insåg vilken förödelse det var och så oerhört mycket jobb vi har framför oss blev det jobbigt. Vi hade ju tänkt oss att sluta leva i Ikea kassar och kartonger och få något som kunde liknas som ett normalt liv. Tji fick vi! Trots att vi inser att det är VÄLDIGT mycket rodd framför oss har vi tagit ett aktivt beslut att inte gnälla. Det är jobbigt och mycket att göra, men det blir verkligen inte bättre av att gnälla På fredagskvällen då branden var släkt bestämde vi oss för att barnen skulle få komma upp och se hur det såg ut där det brunnit. Jag tror att det lätt skulle bli en massa funderingar och fantasier annars. Oskar var glad och lättad att hans traktorer var oskadda. De luktar väldigt mycket grillkorv bara konstaterade han. Klara däremot blev lite bedrövad och undrade om hon någonsin skulle få bo i sitt hus igen. Men då hon fått se att alla hennes saker fanns kvar och när jag lovat henne att vi ska bo i huset igen om ett tag tyckte hon det var ok. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att barnen tagit det bra. Det är förstås lite meckigt för dem med klädbyten och att de inte kan springa upp och ner som de är vana.

Ny soffa!

Oskar Brandis och Pandis Det som verkligen slagit mig de här dagarna är hur snälla människor är. Folk har hört av sig från när och fjärran och erbjudit all möjlig hjälp, peppat och visat empati på alla möjliga sätt. Båda nära vänner och bekanta i periferin. Jag vill verkligen säga att det värmer verkligen och vi är jätteglada för att vi vet att det finns så mycket folk omkring oss son faktiskt på riktigt bryr sig och väljer att steppa upp när det verkligen är allvar. Människan är god! Många i alla fall. Det som kommer att hända nu är att vi kommer att försöka leta rätt på en husvagn och ställa upp vid huset och bo där tills vi kan flytta in igen. Många utav er tycker säkert att vi är galna, men för oss är det jätteviktigt att kunna bo kvar hemma. Det är dock inte så lätt som vi trott att få tag på en husvagn, men hoppas att det löser sig dr närmaste dagarna. Så får vi återgå till compact living . Tur att vi är experter på området.