norrafridensborg.blogg.se

Anna Björkmans liv och leverne

ÅTERUPPSTÅNDEN!

Kategori: Allmänt

Asså fy tusan! Vilken bacill som jag sprang på! Och vilket märkligt sjukdomsförlopp. Två dagar hög feber med ont över allt. Sen 4 (!!!!) dagar bajssjukan. Av den värsta sorten. Babianstjärt om ni fattar vad jag menar. Ursäkta alla känsliga läsare om det var lite för mycket information. Nu skulle jag väl vilja påstå att jag är frisk, men jag känner mig långt ifrån återställd! Men det tar väl ett tag innan man vätskat upp sig och kommit i balans efter en sån här resa. Jag får smyga igång. Ingan annan i familjen har dock blivit sjuk vilket jag är mycket glad för. Jag hade inte orkat passa upp på dem som de har passat upp på mig den senaste veckan.
 
Det är så typiskt bara. Dagen innan det här bröt ut gjorde jag i ordning träningsdagbok för mig och Zorento och drog ut almanacksblad för att kunna planera. Nu går det mot vår, är mjukt i backen (och lerigt, underbart) och jag har dessutom fått hjälp att rida min häst lite då och då, kanske en gång i veckan om jag har tur. Nu jädrar anamma vore det väl själva fan om jag inte fick i gång hästen!
Nej. Då drabbar bacillen from hell mig. Som ett brev på posten: VAD HAR JAG GJORT FÖR FEL!!!??? Vad det än är så ber jag om förlåtelse nu. Låt mig bara få rida i fred!
 
 Kan vara så att min list-sjuka ger sig uttryck....
 
Jag ställde av Zorento i mitten av november för att det helt enkelt inte gick att få till någon vettig ridning. Tanken var att jag skulle sätta igång honom igen i början av december. Det har inte hänt än. Jag kommer igång, rider ett par dagar och sen händer det något. Tappat sko, blåis, sjuk, barnen sjuka, massor på jobbet så jag måste jobba över etc. Så väldigt väldig tröttsamt. Samtidigt som jag skriver det här så känner jag mig som att jag gnäller över världens störtsa I-lands problem. Inte få rid på min häst. Jag har ett bra jobb, fin familj, är hyfsat frisk, barnen funkar som de ska. Sluta gnäll kan man tycka. Men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker oerhört synd om mig själv.
 
 Svettiga öron=lycklig häst+lycklig matte
 
Men skam den som ger sig. Nu är det ljusare både på morgon och kväll, barnen kan vara hemma själva en liten stund så morsan kan rida en trudelutt, ridhjälpen ska prova rida i morgon (måtte lilla gubben hålla sig i skinnet!) och vi har dessutom skaffat en ny bil som kan ta sig fram trots snö och drivis. Nu har jag ridit tre dagar i sträck. Känns mycket exotiskt och jag har träningsvärk över allt. Kan jag bara hålla mig någorlunda frisk ett tag så kanske jag till och med kan fysträna en skvätt också så eventuellt kan jag orka rida ett vettigt pass.
 
 
 Ja...jag tycker den klär mig bra.
 
Inser naturligtvis att det inte är vår än, även om det känns så. Men det är faktiskt inte allt för långt bort och om det slår till och blir tusen minus igen så är det inte allt för länge. Längtar oerhört efter vår och värme och kunna släppa ut ponnyerna. Snart så....

KOMMENTARER:

  • Annika säger:
    2019-02-19 | 10:01:15

    Kan glädja dig med att min granne hade samma sjuka kunde inte avlägsna sig längre än 3 m från toa på 5 dar...... samma symptom.

    Svar: Då är det väl någon slags bajssjuka som går. Galet. Har aldrig varit med om maken.
    Anna Björkman

Kommentera inlägget här: