norrafridensborg.blogg.se

Igår morse försov jag mig. Jag försover mig aldrig! Eller åtminstone inte mer än max en gång om året. Jag kan ligga kvar i sängen så det blir lite tight om tid, men försover mig gör jag så gått som aldrig. Men igår hände det. Inte en superbra dag att försova mig på eftersom jag hade tid med Zorento i Husaby klockan åtta. Det gick undan vill jag lova. Volvon gick så det glödde! Kaffe och kokta ägg (som var kokta i 25 minuter kvällen innan, glömmer dem alltid, illgröna kan jag säga) mellan Laxå och Mariestad och mellan Mariestad och Götene var det tandborsatning. Men jag lyckades komma i tid i alla fall!

 

 

Jag har haft en väldigt duktig veterinär som heter Lina Hedin. Hon är engagerad påläst och väldigt duktig på det hon gör. Jag har ställt mig själv frågan varför man bemödar sig med att åka ända till Husaby för att behandla hästen? Rimligtvis borde det vara så att de flesta veterinärer har samma utbildning i botten? Skillnaden som jag kommit fram till är att de är INTRESSERADE. De ser helheten. De veterinärer jag har haft är mycket lyhörda och inte rädda för att ta in infuelser utifrån. Så har de all tänkbar utrustning man kan tänka sig för diagnostik och behandling. Jag har alltid blivit mycket väl bemött där och jag tycker alltid att de tar sig tid och lyssnar på vad man har att säga. Det är ju trots allt jag som känner min häst och borde vara experten på just min häst. Det som har varit kul men Lina är att hon är väldigt intresserad av rehabarbete och tar del av mycket ny forskning och nya rön vad gäller rehab. Få en häst frisk är ju en sak, men att få den att hålla efter skadan är ju en utmaning. Jag tycker att det ofta tenderar att bli mycket tyckande och antagande inom ridsporten, så jag tycker att det är veldigt intressant när Lina kommer med träningsprogram som det faktiskt finns en vetenskaplig evidens bakom. Jag kan tycka att det är lite "märkliga" övningar, men när hon förklarar hur tanken är och vilka resultat man sett i forskning köper jag det. Uppenbarligen har det funkat! Övningarna, förutom vanlig ridning såklart, mest på rakt spår, fast underlag och kuperad terräng, går ofta ut på att hästen ska ha en bra kroppsuppfattning, ha koll på sina ben och bli mjuk och rörlig i sin muskulatur. Det är ryggningar, halsstäckningar leda på små volter, jobba över bommar på olika höjd och med olika avstånd och så vidare. Man kan säga att det blir som en form av coreträning fast för hästar. Att bli medveten om kroppens placering i rummet. Precis som när en människa har en skada och ska rehabträna och får göra övningar på en balansplatta eller en pilatesboll.

 

 

Jag har verkligen haft ont i magen för inför det här besöket. Zorento har ju aldrig varit halt, svullen eller varm. Jag har ju bara med en dåres envishet och i blindo genofört vår rehab träning, utan att egentligen veta om det är något bättre. Först sprang jag med honom i hältgången. Sen böjde hon båda bak. Det var utan anmärkning, men det har det ju varit hela tiden. Sedan longerade vi. Han är ju fin min häst! Han ser verkligen välmående och fint musklad ut. Man kan inte tro att han inte gått "på riktigt" sen i november. Lina tyckte han såg jättefin ut. Sen kom det jag fasat för. Ultraljudet! Men jag hade inte behövt orora mig! Skadan var läkt! Man kunde se att det var, som Lina kallade det, omogen vävnad och att gaffalbandet på det ena bakbenet fortfarande var förstorat, men skadan var utläkt! Så härligt!

 

 

Nu är inte jag så naiv att jag tror att det bara är att tuta och köra! Ånej! Jag har diskuterat igenom hur jag ska lägga upp fortsatt rehab och igångsättnig för att hela tiden se till att muskulaturen blir så stark att gaffelbanden inte belastas. Så det är verkligen inte så att jag kan andas ut, men jag är lättad att skadan är så mycket bättre och att jag nu faktiskt kan öka belastningen och rida lite mer.