UNGPONNYTÄVLINGAR
Kategori: Allmänt
Jag själv är c-tränare i dressyr och har tidigare arbetat med in- och tillridning. Nuförtiden har jag ett ”vanligt” jobb och har mina hästar som hobby. 2018 var min dotter 8 år och hade ridit ett par år. Jag insåg att köpa en färdigutbildad ponny om ett par år kommer inte vara ett alternativ av ekonomiska skäl. Däremot sitter ju jag inne med kunskap att utbilda. Sagt och gjort. Vi började leta ungponnyer. Inte för att dottern med all säkerhet skulle fortsätta rida, utan för att OM det skulle bli så skulle möjligheten finnas. Om inte den ponnyn vi utbildat skulle passa kan man ju sälja den och köpa någon som passar. Eller så får man helt enkelt sälja ponnyn och bygga ett växthus för pengarna, vilket inte heller kändes som ett dåligt alternativ. Vi fick tag på två fina ungponnyer på Stuteri Exsus, hos Pernilla. Eller i ärlighetens namn så var det en ponny, Exsus Mr Cayman, som då var 10 månader, som jag var intresserad av. Men väl där så stod det ännu en fin ponny, nämligen ettåriga Exsus Pandora i stallet och det slutade med att vi köpte båda.
Därefter följde några år med vanlig hantering. Ledas, lastas, få på utrustning, miljöträna, tömköra och så vidare. Vi har ju haft som mål att det ska bli säkra barnponnyer till slut. Nu ska jag väl säga att både dessa ponnyer är mer tävlingsponnyer i temperamentet än renodlade barnponnyer, men de är ju rätt unga fortfarande. Pandora red vi in själva med Cayman fick åka till Malin Petersson på inridning. Anledningen till det var att han var väldigt känslig och reaktiv och vi inte hade de bästa förutsättningarna för att rida in då. Det är något jag verkligen rekommenderar, att se till att inridningen blir ordentligt gjord. Det är värt pengarna att få en bra grund hos en duktig unghästutbildare. Malin är superduktig! Dessutom i ponnystorlek.
Ingen av ponnyerna visades som treåringar. Jag bedömde att de inte var i fas och jag tycker att man bör vara uppmärksam och lyhörd när man anmäler till visningar. Jag förbereder dem inför, men anmäler dem om jag bedömer dem vara i fas.
Pandora 4 år, betydligt mer i fas
Exsus Pandora visades Kvalitetstävlan på SWB Örebros Unghäst test. Då visade Linn Hörnvall henne. Oerhört lyxigt med en sådan ryttare på hemmaplan. Pandora presterade mycket bra på kvalitets och hoppade till sig 9-9 i löshoppningen. Det jag inte visste då var att man inte kunde kvala till finalen på Vetlanda via detta arrangemang. Det var lite deppigt, men då lärde vi oss det. Så tyvärr blev det ingen resa till Vetlanda det året. Linn hoppade in Pandora senare det året. Jag tycker det är viktigt att hästar får en rutinerad ryttare på ryggen när de ska börja hoppa för att de ska få en trygg och stabil grund och får förtroende för uppgiften.
Året därefter så anlitade jag Hanna-Sophie Andersson som ryttare på Pandora. Nu hade vi som mål att kvala henne till Vetlanda som femåring. Hanna red Pandora fantastiskt bra och gav henne de allra bästa förutsättningarna. Vi tränade på allt! Red på gräs, red med olika typer av brodd, hoppade olika typer av vattenhinder. Ja vi tränade till och med med knoppar i manen! Jag vet att folk tyckte vi var fjantiga, men när vi väl kom till Vetlanda så visste vi att vi inte lämnat något åt slumpen och att vi gjort vårt bästa för att ge vår ponny den allra bästa upplevelsen. Och det gick bra! Pandora och Hanna-Sophie hoppade till sig ett silver!
Hanna-Sophie håller jag hårt i och hon hjälper oss att rida och tävla ponnyerna (även mitt halvblod) om det behövs och är en ovärderlig hjälp för Klara i sin utveckling. Så tacksam för det!
Samma år var det dags för Cayman att äntra tävlingsbanan. Han har hela tiden haft ett självförtroende som lille skutt, så med honom har det mentala varit en utmaning. Men oj vad vi tränat på det! Bland annat har vi vatit hos Emelie Letsogog i Falla utanför Askersund och tränat på hennes miljöträningsbanor och fått ytterligare verktyg i vår verktygslåda att arbeta med hästarnas mentala del. Min elev Mathilda Westholm och jag har länge pratat om att det vore kul att göra något ihop och nu kom tillfället! Hon fick rida honom som 4 åring. Han var ännu alldeles för svår för min dotter! Det hade inte varit schysst vare sig mot ponnyn eller Klara. Vi gav oss ut på kval på vårkanten, lite förutsättningslöst, med målet att han skulle hålla sig innanför staketet och komma ut från banan med en positiv erfarenhet. Jag kan säga att han KRÖP in på banan först, men Mathilda klappade honom på halsen, gav honom tid och efter en stund så gick han runt i manegen med gott mod! Och bra gick det! På 2 starter var han kvalad till final! Det var förstås roligt, men ännu roligare var hur han tog sig an uppgiften.
På sommaren hann han med både vila och arbetsperioder och v 44 gav vi oss av till Laholm på final. Och som han gjorde det! Trygg, avspänd och nöjd! Till råga på allt så gick han och vann hela allt ihop. Mathilda red honom så bra! Vi var nog lite chockade allihop! Såklart var det fantastiskt kul att han vann, men det viktigaste var nog ändå hur han gjorde det. Att han var så avspänd och nöjd. Det var ju det målet vi satte när vi började kvala. Unghästtävlingarna är ju inte slutmålet, det är ju vägen och det tror jag är viktigt att komma ihåg. Man använder unghästtävlingarna och framför allt förberedelserna inför dem, för att utbilda en bra tävlingsponny. Resultatet är sekundärt, det viktiga är HUR man gör det. Sen kan man inte sticka under stol med att det är fantastiskt kul när man vinner pris såklart!
Efter den säsongen var det några beslut som skulle tas. Ska vi behålla de här ponnyerna? Är de för svåra för min dotter? Är det egentligen schysst att låta en så ung och oerfaren ryttare som min dotter var då rida så gröna ponnyer? Det blev för mycket för mig att hantera just då så jag bestämde mig helt enkelt för att ha kvar dem båda!
På femårsfinalen i Vetlanda stod jag och pratade Anki Kvarnstrand (tror jag) som var ägare och uppfödare till DJ Marigold som tog hem guldet. Hon frågade mig vad vi skulle göra med Pandora och jag svarade tvärsäkert att hon skulle säljas eftersom hon var för svår för min dotter, då 11 år. ”Varför då?” sa hon. ”Du vet vad du har i stallet, du vet inte vad du får. Dessutom kommer du ju inte lämna barnet vind för våg med ponnyn. Såklart ska du ha kvar henne till din dotter”. De orden fastnade hos mig. Hela sommaren då vi förberett Pandora inför Vetlanda så hade Klara fått rida och hoppa Pandora lite och sakta men säkert hittat knapparna på henne. Hon älskade ponnyn och Pandora trivdes bra med henne på ryggen. Men ändå… en rätt explosiv femårig ponny med en orutinerad 11 årig ryttare? Vi satte oss helt enkelt och tog ett snack med den tilltänkta ryttarinnan, Klara, och frågade vad hon ville. Hon var såklart tvärsäker med att hon ville ha kvar Pandora. Jag var tydlig med vad det skulle innebära, skynda långsamt, ta hjälp av Hanna-Sophie när det behövs, att hon har mycket kvar att lära och så vidare. Men Klara var bergfast i sin övertygelse. Pandora skulle vara kvar i stallet och så blev det. Ett beslut jag aldrig ångrat. Nu har Klara tävlat både dressyr och hoppning på henne under hela 6 års säsongen och påbörjat 7 årssäsongen och det går alldeles utmärkt.
Vad gäller Cayman så fick han en lång mycket välförtjänt vila efter finalen som 4 åring. På vårkanten sattes han igång igen och vi tog beslutet att Mathilda skulle få rida honom även under femårssäsongen. Som femåring ställs det lite högre krav då de ska gå ett program så det tillkom lite mer att träna på. Mathilda har en väldigt bra grundsits och är otroligt duktig på grundridning. Hon rider noggrant, kan hantera oväntade situationer på ett bra och mjukt sätt vilket är viktigt när man rider och utbildar unga hästar. Jag är väldigt glad och tacksam att hon ville ta sig an vår ponny och ge honom den här bra grunden som han fick. Även detta år kvalade de till finalen på 2 försök. Finalen gick i Åstorp och han var så duktig och de gjorde det så bra och kammade hem en silvermedalj.
I år har min dotter Klara fått tagit över tyglarna och hon har sakta men säkert fått rida in sig på honom. Han är en otroligt snäll och ridbar ponny, men inte helt lätt. Det är mycket ponny och mycket rörelse att ta rätt på. Men de har hållit på och pysslat och hittat varandra på ett bar sätt. Hon har även hoppat honom en del. Vi har även med den här ponnyn tagit hjälp av Hanna-Sophie med inhoppning och tanken är att hon ska få börja tävla honom i hoppning så småningom. Nu på vårkanten bestämde vi att Klara skulle få prova att kvala till både SvRf Ungponny och SPAF Ungponnychampionat. Och det gick bra så de kvalade på 2 försök. Det var verkligen inget vi tagit förgivet, för de hade inte alls hunnit träna som vi tänkt eftersom den här vintern var otroligt seg och höll oss i ett järngrepp lite för länge.
Under resans gång har det tillkommit en connemaraponny i stallet, Holmtebo Blue. Han är i dag 4 år. Eftersom Klara varit med hela resan med de andra två ponnyerna var hon nu sugen att få göra alla steg själv den här gången. Såklart med överinseende av mig. Så Blue har hon ridit in själv och visat på treårstest. Till hösten är planen att han ska gå kvalitets.
Vi har även ett halvblodssto i stallet som även hon blivit inriden av Klara, med mig bredvid. Tanken är att det ska bli min häst, men vem vet. Det kanske är så att det blir Klaras första storhäst? Det får framtiden utvisa.
För mig har det alltid varit viktigt att lyssna in hästarna när man utbildar unghästar. Man har en plan, förbereder inför, men är det så att de inte är klara för visning, de känns trötta och ur fas, är inne i en växtperiod eller så, så måste man kunna ta beslutet att avstå. Aldrig stressa och forcera för att delta i en tävling eller visning! Som sagt var, ungponnytävlingar är inte slutmålet, men hållplatser och delmål. Det är viktigt, inte minst för ponnyernas välmående och inställning till arbetet, att man är lyhörd. Det som kanske inte framkommer tydligt i texten är at det under resans gång funnits mycket tid för återhämtning för hästarna. Lång vintervila och även kortare perioder då det behövts. Både vila helt och hållet och perioder då de bara fått gå i skogen. Återhämtningen är viktig, både för kropp och knopp.
Förutom att utbilda dem i de discipliner de tävlat så har vi också varit på utställning och även deltagit i Svenska Hästavelsförbundets evenemang som heter digital visingsklass, eller något likande, där man får öva på att visa häst vid hand. En oerhört viktig kunskap för både häst och ryttare! Kan starkt rekommenderas! Vi har dessutom varit på Holmtebo för länge sen för att Klara ville ha lite extra expertkunskaper i ämnet av Johan och Elisabeth Ljungstorp.
Som ni märker i min berättelse så har jag under resans gång tagit hjälp när det behövts. Jag har haft förmånen att ha bra, kompetent och inte minst trevligt folk runt mig som varit med i teamet runt ponnyerna. För hur det än är så är det ju faktiskt en hobby, något man gör för att det är kul, så det är ju viktigt att man har människor omkring sig som man trivs med. Jag är oerhört tacksam för allt som dessa människor och fler därtill bidragit med. Allt de har gjort för mina ponnyer har lett till att jag har ponnyer som har en gedigen grund att stå på, både fysiskt och mentalt, som just nu min dotter kan utveckla sin ridning med och ha roligt med. Kanske till och med fler ponnyryttare kommer att kunna ta del av dem längre fram?
Förutom de personer jag nämnt i texten så rider jag ponnyerna en hel del och så har jag förmånen att ha en medhjälpare, allt i allo och stöttepelare, Liah Tengvall, som hjälper oss med våra hästar. Ytterligare en duktig vuxen ryttare i ponnystorlek. Tänk vad värdefullt det är med duktiga erfarna ryttare i litet format!
