OCH SÅ VAR DET DAGS.
Kategori: barnen
Idag ska vi gå och hälsa på på det dagis som Klara ska få börja på i höst. Det är verkligen med blandade känslor jag gör det här.
När jag var gravid med Klara hade jag ingen tanke på hur länge jag skulle vara hemma med bäbisen eller när och om hon skulle få gå på dagis. Jag var fullt fokuserad på att vara gravid, vilket inte var en dans i parken kan jag lova. Att vara gravid är inte min kopp av te så att säga. Fyyyyy! När hon väl kom ut kändes det otänkbart att lämna bort henne. Klara har sovit borta ett par nätter innan Oskar kom för att hon skulle vara van det när bäbisen skulle komma, men Oskar har aldrig sovit borta. Jag vet att en del tycker att jag hönsar med dem, men jag tror, eller vet att ingen människa någonsin tagit skada av för mycket närhet. Det är ju sällan vuxna människor går i terapi för att de fått vara för mycket med sina föräldrar som barn. Det har dessutom inte funnits tillfälle och möjlighet för dem att sova borta.
När Klara var runt ett år och det började pratas om dagis så kändes det verkligen helt absurt! Hon kunde inte gå, inte prata ordentligt och ville vara med mig. Skulle jag då lämna bort henne till någon varken jag eller hon känner??! Över min döda kropp! Efter hand växte vårt beslut fram att försöka vara hemma med barnen så länge som möjligt. Klaras föräldrapenningsdagar räckte precis tills Oskar kom och sen har vi snålat med dagar så mycket det bara gått och lite till.
Men oj vad jag har fått på moppo för att jag inte lämnar barnen på dagis och förvärvsarbetar! Jag är taskig mot dem som inte får några kompisar, de kommer bli socialt handikappade och inte fungera i grupp, de kommer efter i utveckling och utbildning, osv osv. Snick snack!!
För det första så sitter vi såklart inte isolerade i en hydda i skogen. Vi träffar folk varje dag i olika konstelationer och åldrar. Barnen har både jämnåriga kompisar och kompisar i 60-70 års åldern och allt där emellan! De är alltid med i både tänkbara och otänkbara situationer. Men det jag gör innefattar också mina barn! Punkt! De blir inte socialt handikappade. Verkligen inte! Och heller inte heller överdrivet bundna till mig eller Henrik. Ni som sett mig in action med barnen på träningar, tävlingar och så vidare vet hur trygga och självständiga de är. Jag tror att det har att göra med att jag är så mycket med dem. De vet att jag finns där utan att de behöver se mig hela tiden. Precis som jag vill ha det.
Och det här med inlärning och pedagogik. Kom in i matchen! De är två och fyra år!! Vad är det som de ska lära sig? Kirurgi?? Rymdforskning?? Eller kärnfysik kanske? Nej, det finns inget de behöver lära sig nu som inte jag kan lära dem! Klara kan räkna, skriva sitt namn, kan en del bokstäver. Hon kan en hel massa om djur och natur, sköta sin häst, hjälpa till att sköta hemmet och trädgården osv osv. Dessutom vet hon hur man är en bra kompis. Vad mer ska en fyraåring kunna undrar jag?
Dessutom ifrågasätter jag starkt hur hälsosamt det är för ett litet baran att vara på dagis. För det första tror jag inte alls det är bra att utsätta det där stackars outvecklade imunsystemet för den där lavinen av bacillusker. Nu säger en del att det där får man i alla fall när man än börjar, det är bara att skjuta upp sjukdomarna. Det tror jag inte alls på! Självklart har en fyraåring bättre och starkare imunförsvar än en ettåring! Dessutom undrar jag hur hälsosamt det är för hjärnan på ett litet barn att vistas i den där högljudda och stimmiga miljön. Jag vet ju bara själv hur man är i pallet efter ett par timmar i en barngrupp! Och då är min hjärna vuxen och färdigutvecklad. Jag vet att det jag säger nu säkert är provocerande för många, men det här är vad jag tycker och vad jag tror på.
Framåt sen eftermiddag kväll så börjar bensinen ta slut i barnen. Då är de i ärlighetetns namn inte jätteskojjiga. Då tänker jag mig hur det skulle vara om de gått på dagis. Då hade jag ju bara fått varit med dem när de var som tröttast och minst roliga att vara med.
Baksidan av det här beslutet är såklart ekonomin. Herrgud vad man får vända på slantarna. Såklart har vi INTE råd att ha häst, men vi gör allt vad vi kan för att det ska funka för det tillför livet så mycket! Jag måste verkligen säga att jag blivit något av en expert på att ordna aktiviteter och äventyr som inte kostar något eller bara en liten slant. Skogen, ett outömligt äventyr! Bibloteket, vilken skatt! Pyssla, baka, göra hemma-gympa, rita troll på stenar . Det finns MASSOR som är både spännande och superkul för både barn och vuxna som är helt gratis! Jag tror också att det är bra för barnen att inte ha allt för mycket aktiviteter uppstyrda. När de inte får en aktivitet serverad så hittar de genast på något och låter fantasin flöda! Det blir de mest fantasifulla kojor, prinsesslott, kiosker osv. jag tror att det är en styrka i livet att ha en livlig fantasi.
Det här med mat är också en utmaning. Är man lite om sig och kring sig så går det att äta riktigt god och bra mat billigt. Jag lusläser reklamblad varje vecka, letar reda på gåtrdsbutiker, handlar direkt från bönder. Storkok är ju guds gåva till den fattige! Billig högrev eller innanlår, rotfrukter och kryddor som får stå och puttra ett par timmar. Mums! Blir massor av god och nyttig mat att stoppa i frysen! På ica i Askersund säljer de varje tisdag billig fisk. Jag köper aldrig fisk i frysta block. Det smakar nämligen INTE gott! Men idag kan man till exempel köpa torsk för 59.90 kr/kgh vilket är bra mycket billigare än avd de oätliga fiskblocken är och ofantligt mycket godare. Då får man köpa på sig ett par kilo! Jag skulle ju aldrig varken kunna eller vilja köpa den till normalpris!
Så det är inte bara för att jag är trashig som jag åker i en skorv till bil och handlar på loppis. Det är faktiskt ett aktivt val. Jag har inte pengar till både och så därför väljer jag att prioritera tid med barnen nu när de är små.
Såklart kan det ibland vara både stressande och betungande att ha en så begränsad ekonomi. Visst brukar man säga att man inte blir lycklig av pengar, men ett rejält smörjmedel i livet är det ju, det går inte sticka under stol med! Men när jag blir sådär stressad och irriterad på att det inte finns tillräckligt med pengar så påminner jag mig om varflör det är så. Såklart är det värt det! Vad är det jag ska lägga pengarna på som är viktigare än att jag får vara med barnen? När de blir äldre och vill göra dyrare grejor och behöver dyrare saker så kanske de inte har lika stor önskan att vara med sina föräldrar och då kan vi jobba mer och finansiera detta. Men nu vill de faktiskt vara med oss hellre än att åka till Kanarieöarna och Liseberg. Jag hoppas verkligen att de tycker att jag prioriterat rätt när de blir äldre.
Jag vill verkligen vara tydlig med att jag respekterar människor som gör annorlunda val än det vi gjort. Tycker man att det är bättre för sitt barn att vara på dagis och man inte tycker sig ha råd att vara hemma så respekterar jag det. Alla gör olika och prioriterar olika. Men då vill jag att mitt val också blir respekterat. Herregud vad jag fått argumentera för att jag tagit beslutet att vrar hemma med barnen! Jag undrar om det inte är så att mitt beslut slår an en sträng av dåligt samvete och att det uppfattas som ett hot när man inte "rättar sig i ledet" och håller sig till normen. Rätta sig i ledet är inte min grej. Dessutom är det ju så att hela vårt samhälle är uppbyggt på att barnen ska vara på dagis senast när de är två år. Föräldrardagarna tar slut, det finns inte möjlihet till vårdnadsbidrag (i Askersund i alla fall). Vi överöses av råd och rön om hur inskolning ska gå till, dagis kläder, dagis vanor osv. Man får fram forskningsresultat som hävdar att barn blir understimulerade hemma, osv. Känns som confirmation bias i min värld. Man skapar bevis för sin tes. Om däremot någon psykolog eller forskare kommer med argument för att barn inte mår bra på dagis blir det ramaskri! Kvinnofälla, hämmar utveclklingen av kvinnor, barn och samhället i stort, bakåtsträvare osv. Men jag tycker inte att det är särskillt ofta man har ett barnperspektiv i den debatten. Den utgår allt som oftast utifrån ett vuxenperspektiv och då i från vuxna som inte vill göra avklall på något då de fått barn och som har ett enormt behov av att förverkliga sig själva. Såklart ska man inte utplåna sig själv bara för att man har skaffat barn, men jag hävdar bestämt att mina behov blivit sekundära sen jag valt att skaffa mina småkottar. Var sak har sin tid!
Men idag är det alltså dags. Vi ska hälsa på på dagis där Klara ska gå i höst. Hon ska få gå allmän förskola, 15 timmar i veckan i Hammar. Syftet är att hon ska komma in i den grupp med barn hon kommer att gå i skolan tillsammans med. Om allt går som jag önskar så kommer jag vara hemma med Oskar lika länge. Sen är ju frågan om han kommer att vilja det. Klara tycker att det är lite mysigt att få vara ensam med mig, men Oskar vet ju inget annat än att Klara alltid är med. Om han och jag gör något ensamma så frågar han efter Klara hela tiden! Eftersom jag är hemma betyder det att om Klara inte trivs eller om jag inte tycker att det funkar kommer hon inte gå där. Men förhoppningen är ju såklart att det ska bli jättebra, men för mig så är det en trygghet att jag kan ta hem henne ögonaböj om det skulle krävas.
Klara är i alla fall väldigt förväntansfull och pirrig!
