Jag är som det flesta av er vet så är jag uppväxt i Eskilstuna och min passion för hästar och ridning grundades på Ekeby ridskola. Det går nog inte att räkna de timmar jag tillbringat i det stallet, i "klubbis", ätit medhavda smörgåsar i vårsolen på dynghögen, träffat vänner för livet(bokstavligen) och fått en gedigen grundkunskap i ridning och kanske framförallt hästkunskap. Jag är nämligen så gammal att vi hängde i stallet i evigheter för att VARA med hästar, rykta, putsa. Rida var kryddan, löken på laxen och grädden på moset.
Vi var ett rätt stort gäng i stallet som hjälptes åt att leda kvartsridning, sköta stallet på helgerna och göra allehanda stallsysslor, både på vardagar helger, men givetvis de flesta loven också. I det gänget som var lite äldre än oss (och betydligt coolare) hängde Milla. Milla jobbade sedemera på ridskolan och när hennes långdragna magsjuka visade sig vara en graviditet så fick jag vikariera för henne ett år på ridskolan. Det barnet som föddes då han nu två egna barn. Helt obegripligt.
Hur som helst så driver Camilla Eriksson nu en mycket framgångsrik dressyravel, Stall MVG, och det har länge varit en dröm att köpa en häst av henne. Men det har varit stört omöjligt, dels för att det inte varit läge i mitt liv och dels för att de är så rackarns eftertraktade att de för de mesta är sålda innan de kommer ut. Ja, det är verkligen jättefina hästar som dessutom visat generationer bakåt att de kan prestera på tävlingsbanorna.
När jag kommit till det oerhört tunga beslutet att jag skulle ta bort Zorento, jag hade till och med bokat tid och datum för när det skulle ske, låg jag en kväll och slöscrollade på facebook. Då dök det upp en ny statusuppdatering i Camillas flöde att en av hennes uppfödningar, som nu är två år, var till salu, kanske, om rätt köpare dök upp. Jag hivade genast iväg ett meddelande till Camilla. "Är det här en häst för mig?" Svaret kom direkt. "JA".
Ett par dagar senare pratade jag med ägaren till hästen i telefon. Det kändes så rätt på en gång. Som att vi känt varandra en lång tid. Jag kände att vi hade samma inställning till hästhållning och utbildning. Att allt ska ske på hästens villkor i hästens takt. En söndag i början av mars åkte Klara och jag dit och tittade på henne. Hon gjorde mig inte besviken kan jag säga. Så fin, så klok, social, och rörde sig fantastiskt! Jag hade verkligen fått något att fundera på. Jag var inte helt övertygad, eftersom jag inte ens var säker på om jag ville fortsätta rida, eller ens hålla på med hästar mer.
En dag någon vecka senare så släppte jag ut hästarna hemma. Det var när det fortfarande gick att ha dem på sommarbetet utan att det blev söndertrampat, så var det en sådan där fantastisk, illröd soluppgång som sken rätt in i ögonen på mig. Jag var oerhört ledsen och sorgsen och saknaden efter Zorento var nästan ogreppbar. Helt plötsligt blev jag helt full av en tanke. "Den där hästen ska flytta hem till mig. Vad är det ens att fundera på ? Det är en mening att hon kom in i mitt liv just nu." Låter superflummigt, jag vet, men känslan var så stark. Jag gick genast in och skrev ett meddelande att jag ville köpa henne.
Så nu står hon här på Norra Fridens Borg!
PHARIS MVG
Så här skriver Camilla om Pharis på sin hemsida: