SKOLSTART
Kategori: Allmänt
Jaha. Då är det över. Den enorma ocean av ledig tid och sommarlov som barnen hade framför sig när skolan slutade har sinat. Skolstart. Där går de med sina ryggsäckar, klädpåsar och rastfrukt.
Jag försöker så mycket jag kan att peppa dem och att min ovilja och oro för hur det här läsåret ska bli, inte spiller över på dem. Jag är inte säker på om jag lyckas särskilt bra. Ur min mun kommer saker som "å vad kul att lära sig nya saker" "visst ska det bli kul att träffa alla kompisar" och annat klämcheckt. I huvudet tänker jag "ännu ett år av krångel, oändliga samtal till skolan, rektor och skolledning, glömda läxor, trötta och ledsna barn, peppande, tjatande och trugande. Ouppackade gympapåsar, glömda stövlar, tovigt hår i novembermörker. Frustration, trötthet och tjat. Oändligt med tjat, och då inte främts på barnen eller från barnen."
Vår erfarenhet av skolan har väl lite i övrigt att önska kan jag utan att överdriva påstå. Klara får i år lärare nummer åtta sedan skolstart. Då börjar hon årskurs 4. Det finns många orsaker till lärarbytena och jag har min tydliga bild av grunden till att dettta sker så frekvent på just den här skolan. Oskar däremot har haft det kanonbra i förskoleklass och vi hoppas innerligt att hans lust till att lära och hans sug efter att gå till skolan får hålla i sig.
Men som sagt var. Jag gör vad jag kan för att mina farhågor inte ska färga av sig på barnen och att de ska tycka att det är kul att gå till skolan. Det kommer vara många förändringar i år i deras skola och jag hoppas på det bästa. Jag har lovat mig själv att sitta lugnt i båten och ge det en chans i alla fall. Jag har liksom häcken full med att sköta mitt jobb och mina åtaganden. Vore så himla bra om skolan kunde sköta sina. Men om så inte blir fallet så ser inte jag att det går att välja bort att strida för att barnen ska få den utbildning de har laglig rätt att få. Trots att man bor i Hammar.
I morse så var barnen i alla fall glada och förväntansfulla när de satte sig på skolbussen. Kanske är det mest jag som har svårt att acceptera vardagen? Det kanske är jag som har ett motstånd mot rutiner? Eller kanske mest tider och stress. Det kanske är så att all olustkänsla bottnar i att jag vill vara med dem?
Men det finns inget val. Nu kör vi.
