norrafridensborg.blogg.se

De senaste åren har det verkligem gått troll i mitt tränande och tävlande med Zorento. Så fort jag anmält mig till en träning eller tävling har det hänt något med honom eller mig. Jag överdriver inte, jag har säkert anmält och avanmält mig till minst 10 tävlingar de senaste åren. Har blivit som ett skämt bland mig och mina vänner. FÖR GUDS SKULL!! ANMÄL DIG INTE!! Och det hade ju varit enkelt om jag bara tyckt det var lite mindre kul och lite mindre viktigt.

 

Sommaren, som har varit riktigt elendig med Zorento (kräver nästan ett helt eget inlägg, många turer) har sakta men säkert rätat upp sig. Förra helgen tänkte jag vara lite wild and crazy och efteranmäla till en MSVB:2. Bara för att se om det ens går att tävla. "Men vänta nu", tänker kanske vän av ordning. "Tävlade inte du MSVA sist?"- Jo det gjorde jag. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Zorento har haft tre hovar i graven vid ett flertal tillfällen av diverse orsaker som ingen riktigt vet. Dessutom har jag fått en mindre skojjig sjuka som gjorde det osäkert på om OM jag skulle kunna rida överhuvudtaget och i så fall på vilket sätt. Jag rider absolut inte som jag borde, men jag jobbar på... Så därför tänkte jag att om jag ska träna tills vi är startklara MSVA igen kommer troligtvis helvetet kallnat innan vi är klara.Så därför backade vi lite för att få prova våra vingar igen.

 

Men i lördags kväll kände jag att det här är inte bra (i min  kropp alltså) och på söndagen kom jag knappt upp ur sängen. Så det blev ingen tävling. Det blev sjukt deppigt i stället. Men nu är ju jag lite störd och som en Jack Russel i tempramentet. DET SKA GÅ! Blir så sjukligt trött på mig själv... Så jag hade sneglat lite på tävlingar och visste att det fanns en ny chans som i går, lördag. På torsdagen följde Klara med och filmade när jag red igenom programmet för att se att det inte var allt för mycket skämskudde över det hela. Förutom att bakdelen kom före i slutorna och att det inte är möjligt att sitta ner i travökningarna.... helt ok. Galopprpogrammet kändes faktiskt helt ok. Tänkte attt det man förlorar på gungorna får man väl ta igen på karusellerna??

 

Ja vad tusan! Nu kör vi tänkte jag och åkte hem och skulle anmäla. Då inser jag att det inte alls var MSVB:2 (som för övrigt är ett så trist program) utan MSVB:4. Det programmet var dessutom helt nytt sen sist jag red det. Fan. Men nu är det så att jag har två, rätt onödiga specialbegåvningar. En är att lära mig bokstavskombinationerna på registreringsskyltar på bilar. Den andra är att lära sig dressyrprogram. Ett tag hade jag 14 dressyrprogram i huvudet samtidigt. Jag skulle gärna vilja ha matte eller logoskt tänkande som specialbegåvning. Hade varit mer lukurativt. Men just nu var det ju otroligt praktiskt. Jag pluggade in priogrammet och red igenom det i fredags. Inte superbra, men vad tusan. Nu får det bära eller brista!

 

På lördagsmorgonen hade jag en pirrig känsla i kroppen, inte nervös, utan mer som ett barn på julafton som förväntar sig att få den där julklappen som hen önskat sig jättelänge. Det är ju oceaner av tid sen jag tävlade sist. Jag öppnade tävlingslådan som varit ordentligt stängd sen dess. Det har varit för jobbigt och sorgligt att ens glänta på locket. Men nu öppnade jag och kollade igenom mina tävlingssaker. Beskydd, täcken schabrak, boxgardiner.... Som julafton! Jag putsade, packade, schamponerade hästen och när han var flätade så vågade jag tänka "är det nu det händer? Kommer jag verkligen få tävla idag??" Men vis av erfarenhet så vågade jag ännu inte tro på det helt och fullt.

 

 

Klara, som groomade åt mig, och jag satte oss i bilen och drog i väg. När vi närmade oss tävlingsplatsen så ledde GPS tanten oss ut rakt i tomma intet. Nej förresten, mer ut på en stig. Inte lämplig för bilkörning i allafall. Åtminstonde inte med hästtransport efter. Fick ringa tävlingsplatsen och få en mer tillförlitlig vägbeskrivning än den nu otroligt irriterande GPS tanten. Som tur var så hade jag tagit till lite extra tid så även om jag fick krångla runt lite så blev jag inte sen. Tanken slog mig att "ödet" nog inte gett upp än... Jag hade ju faktiskt inte suttit upp än så det var nog inte läge att ropa hej än...

 

Väl framme på tävlingsplatsen så gick jag till sekritariatet för jag hade blivit uttagen att visa upp vaccinationsintyget. Då upplyste de mig om att mina vaccinationer inte alls var godkända eftersom de inte var tillagda i TDB. Jag frågade om det var ok att de kollade boken och jag fixade det efter min ritt eftersom det nu började bli lite ont om tid. Med det gick icke. Och det säger jag naturligtvis inget om eftersom det jag som slarvat. Igen. Det säger också lite om hur länge sen det var jag tävlade och hur lite jag engagerat mig i det sen dess. Jag är ju ingen hejjare på teknik så det tog sin lilla tid, men till slut var det godkänt och jag fick lasta ur och sitta upp. Nu började det faktiskt kännas möjligt. Jag skulle få starta!! "Ödet", "It" eller den "jävla oturen" hade försökt stoppa mig in i det längsta.

 

 

Zorento var inget under av lösgjordhet på framridningen, men helt ok. Han är ju en oerhört snäll häst som är väldigt intresserad av att alltid göra sitt bästa. Fem minuter innan start gick jag till collecting ring. Då upptäcker jag, NATURLIGTVIS, att jag tappat nummerlappen. vanligtvis brukar inte det vara så kvistigt, men eftersom det varit så noga med vaccinationsintyget så vågade jag inte chansa. Klara fick nytta av sitt kvicka löpsteg och fick rusa till farmridningen och leta rätt på det. En minut innan start satt den på plats igen. Ni ser... ödet var där och kraftsade, rafstade och flåsade mig i nacken hela vägen in.

 

Hur gick det då? Jo jag red runt programmet. Inga katastrofer. Ingen superhärlig känsla. Zorento blev jättetrött och jag fick rida rätt ordentligt. Jag höll på att skumpa av i travökningarna. Jag blev skittrött. Funderade på där jag satt om det fanns någon hjärtstartare eller respirator på tävlingsplatsen. Men jag red från start till mål och utförde alla programmpunkter. Och det räckte till en blågul rosett!

 

 

 

Det är såklart alltig fantastiskt kul att få pris när man tävlar men jag vill verkligen påstå att i det här fallet är rosetten av underordnad betydelse.

 

 

 

Troligen inte, men jag ska njuta av det här ett tag!