FRUSTRATION
Kategori: Allmänt
För det mesta gillar jag läget.
Var sak har sin tid.
Jag gör andra saker just nu.
Jag får rida mer sen.
Barnen är små så otroligt kort tid.
Men ibland tar frustrationen över. Den sköljer över mig som en flodvåg. På gränsen till bitterhet.
Jag vill så gärna få rida, träna och tävla. Tro mig, jag gör allt som står i min makt för att få till det. Jag vänder på varenda ettöring, går upp tidigare, prioriterar bort allt som inte är nödvändigt men kan trots det inte ens hålla någon slags lägsta nivå som är acceptabel. Och är det inte hästen som är knackig så är det jag. Jag äter vitminer, värktabletter i drivor, tränar (alldeles för lite och sällan eftersom det inte finns tid till det heller) strechar, yogar och krånglar. Men jag upplever att jag stadigt blir svagare och sämre i kroppen. Och ja jag har varit och kollat upp på vårdcentralen och jag är tydligen den friskaste och kryaste människa de någonsin skådat. Möjligtvis hypokondrisk, lat och fet. Fet är jag väl förvisso den första att skriva under på, men resten kan jag faktiskt inte riktigt känna igen mig i.
Tänk vilken välsignelse det vore att tappa motivationen. Jag tappar aldrig motivationen vad häller ridningen. Jag hör folk omkring mig som tappar motivation om det är för varmt, för kallt, för mycket insekter, för lite tävlingar, för mycket på jobbet och så vidare. Jag tappar aldrig motivationen . Tyvärr. Det är en förbannelse. Jag kan få en hopplöshetskänsla, en känsla av att vara vid väg ende och så vidare. Men tappad motivation, nej. Jag vill bara få rida. Mycket. Länge. Ofta. Trimma. Träna. Tävla.
Hade inte jag hagt någon slags störning borde jag ju tappat motivationen och lusten för länge sen. Men nej. Trots allt krångel och alla motgångar är det så viktigt för mig. Ibland känner jag mig som "Svarte Orm" i den där sketchen när han fäktas och får både ben och armar avskurna men vägrar ge upp trots det. I situationer som egentligen är omöjliga, där jag borde ge upp och inse att det faktiskt inte är möjligt längre, försöker jag bara hitta nya lösningar.
Jag har försökt hitta andra saker som skulle kunna ge mig samma energi. Det vore ju enklare och mer genomförbart om jag fick mitt lystmäte genom att virka, måla en tavla eller gå en promenad. Det enda som kan komma i närheten är att träna hund. Det är också grymt kul. Men inte riktigt lika.
Hörrni det här blev ett riktigt gnälligt inlägg. Offerkoftevarning. Nu slutar jag upp med gnället!
"Så länge man inte ger upp har man inte förlorat."
