MANDELMANN PART 2
Kategori: Allmänt
I början när TV-serien om Mandelmann kom måste jag erkänna att jag tyckte det var lite larvigt. Överdrivet romatiserat och verkligen ett sätt att mörka hur hårt arbetet på en gård faktiskt är. Men jag måste verkligen erkänna att jag fick ändra min uppfattning. Såklart är Gustav lite skojig med sitt fnitter och sina speciella uttryck, men en sä hjärtlig människa som är så medveten om allt omkring sig. Och fina Marie, som är så redig, kan allt och nyfiken att lära sig om det mesta.
Men vad är det då som är så tilltalande med serien? För det är ju fler än jag som fastnat i Mandelmannträsket (Mandelmann föresten, vilket underbart namn!) Serien tog ju storslamm på kristallengalan förra året.
Jag har min egen lilla hemmasnickrade analys. Jag tror att deras sätt att leva och deras sätt att se på sin omgivning tilltalar urmänniskan i oss alla. Kanske inte alla, men väldigt många. Att leva på det sättet i naturen, med naturen och av det naturen har att ge är något som väcker någonting till liv i oss mordeniserade och digitaliserade människor.
Det jag beundrar hos dem och önskar att jag kunde ha mer av själv är förmågan att stanna upp, lägga märke till saker. Dofter, smaker, vackra vyer och så vidare. Men jag får heller inte riktigt klart för mig hur det går till i praktiken, eftersom jag inser att man inte kan ligga i en skogsbacke och gnaga på ett grässtrå och lyssna på vinden som susar om man ska kunna driva den där gården. Fast det hade ju såklart inte blivit så bra TV att bara tokjobba.
Jag tycker att TV programmet har ett viktigt budskap. De tar ofta upp miljöfrågan både vad gäller matproduktion men också konsumtion. Vi kan inte hålla på att konsumera som vi gör! Vi måste kunna laga och ta tillvara på saker. Både för att bryta ekorrhjulstrenden där det kostar allt mer att leva vilket innebär att vi måste jobba mer för att ha råd vilket i sin tur leder till att vi måste lämna iväg barnen och absolut inte har tid att reflektera över saker, vara i nuet och stanna upp. Konsumtionen är en av bovarna i det här dramat vill jag påstå. Man tar också ofta upp att man ska ha respekt för maten och hur man producerar den. Både grönsaker och kött. Jag trodde det skulle bli ett ramaskri när det slaktades på gården, men eftersom man resonerar så klokt runt slakt och köttproduktion i programmet så avblåstes den värsta folkstormen. Visst var det en och annan djurrättsaktivist som blev galen när de kokade kräfter, men det blir de ju alltid. De har glömt bort att man måste döda djur för att äta dem. Vi kokar ju kräftor som galningar på somrarna. Jag älskar kräftor och kräftor från Vättern går inte av för hackor vill jag lova. Barnen har alltid varit med för jag vill att de ska vara medvetna om vart maten kommer ifrån och att de vet att man dödar dem för att äta dem. Naturligtvis ska avlivningsprocessen vara så kort och skonsam som möjligt och man ska se till att djuren ska ha haft det så bra som möjligt innan de dör. Klara och Oskar är inte ett dugg sentimentala. De vill gärna stå på en pall och titta när vi kokar kräftor. Jag måste erkänna att jag har en liten obehagskänsla så jag står och ber böner och ber om förlåtelse under kräftkoket. Oerhört dubbelmoraliskt då jag med god aptit smaskar i mig de små liven ett par timmar senare. Ett av de första åren Klara var med och kokade kräftor utbrast hon mitt i koket "Mamma, jag ÄLSKAR döda djur!" Ingen vegetarian där inte.
Även tanken på att man tar djuren av daga på ett lugnt och respektfullt sätt samt att man faktiskt använder i stort sett allt på djuret och minimerar svinnet så mycket som möjligt tilltalar mig. Även där, vi måste se över vår konsumtion!
Jag tilltalas också mycket av det resonemang Mandelmanns har haft i flyktingfrågan. Gustav berättade ju i ett avsnitt att han kommer från en judisk släkt som varit på flykt i århundraden. För dem att ta emot en Afghansk kille har varit väldigt berikande och naturligt. Det är en upplevelse som jag tror att de delar med många andra familjer som tagit emot flyktingar i sina hem de senaste åren. När man inte reagerar med rädsla oro och hat, kan man faktiskt lära sig något, det kan bli en tillgång och man kan berika sitt liv. Vi ska också komma ihåg att det var inte ens 100 år sedan som folk från våra grannländer flydde för sitt liv. Även vi svenskar har , för inte alls så länge sedan i ett historiskt perspektiv, haft en massutvandring i hopp om att få en bättre tillvaro. Men det går fort att glömma och det är lätt att fördömma.
När de också berättar om hur de lever med årstiderna och hur arbetet växlar i intensitet i och med att årstiderna växlar finner jag det mycket tilltalande. Jag tror inte att vi människor är skapta för att hålla samma tempo på vinterhalvåret i 20 minusgrader och snö till knäna. Jag tror att det är meningen att vi ska tagga ner, komma ifatt med andra sysslor och samla energi till vår och sommar när det blir varmt och ljust igen. Jag är fast bestämd att jag tycker att det är mot människans natur att slita och sträva som en tok mot naturen på vintern. Ingen saktar av. Man anpassar sig inte alls till de yttre elementen. Bara att få på sig alla kläder är ett äventyr i sig. Nej dreja en kruka och tova en hatt, det är vad men ska göra på vintern!
Ja jag erkänner. Jag är gruvligt avundsjuk! De lever mitt drömliv! Om jag slapp att försörja mig, vad mycket kul man skulle kunna göra! Mitt problem har aldrig varit att välja, utan att välja bort.... Men en sak jag skulle kunna välja bort, enkelt, med glädje, är ekorrhjulshelveteslivet.
'
