SPONTAN BRAVADER
Kategori: Allmänt
I helgen var det träning för Maria Borg. Det är så otroligt kul! Jag har räknat ut att det måste vara i närmare 18 år någonting som jag har fått äran att få träna för Maria och ta del av hennes visdom. Det är ju konstigt eftersom jag inte är mycket mer än 25 år gammal. Maria har hjälpt mig flera hästar och har verkligen förmågan att plocka fram det bästa ur varje häst och få dem att verkligen gilla arbetet i manegen. Mina hästar har dessutom alltid kännts frächare och finare efter två dagars hårdträning än innan. Hon går liksom aldrig över gränsen utan bara gör dem bättre, gladare och finare. Det är verkligen en ynnest att få träna för henne och jag känner mig väldigt ödmjuk inför hennes kunskaper. Det har genom åren betytt så mycket för mig att få träna för henne på så många plan. Jag känner också att jag utvecklas som tränare av att få träna för Maria. Jag hoppas att även mina elever kan få dra nytta av den kunskap jag tillskansar mig då jag får ta del av av Marias undervisning. Zorento var jättefin båda passen men underbar i fredags. Ni vet den där känslan när allt bara flyter på och är så enkelt. Min fina fina häst!
I fredags fick jag ett infall. Tänk om jag inte ska åka och tävla nu när han är så fin? Jag tordes inte säga något till Maria på lördagen att jag hade det som en plan, men det var faktiskt hon själv som kom med det förslaget. Så på kvällen efteranmälde jag mig och drog i väg till Rappestad på söndagseftermiddagen. Väl preparerad med massor av värktabletter och timmar av yoga på förmiddagen satte jag upp i solskenet på östgötaslätten. Zorento kändes pigg, mjuk och med på noterna så jag hade en riktigt bra känsla när jag gick in på banan. Han var fin och lydig programmet igenom, men JAG var en katastrof. Det är väl så att det är inte förän saker och ting ställs på sin spets man faktiskt inser hur illa det är. Min rygg var totalt stum från bröstryggen och ner vilket gjorde att det var helt omöjligt att svinga med och komma ner i sadeln. Jag satt där och skumpade runt i sadeln och det var så hemskt! Men min snälla ambitiösa häst lurvade på och gjorde det han kunde gissa sig till att han skulle göra, vilket i de flesta fall råkade bli rätt. Galopprogrammet gick bättre och där var det en miss i bytensserien men annars inga katasrofer. Dock blev han såklart lite låg i formen genomgående genom hela programmet eftersom jag satt som jag hade en stör uppkörd i röven. Jag var ärligt talat lite i chock när jag gick ut från banan för jag hade inte insett att det var riktigt så illa. Däremot kan jag inte vara annat än nöjd med min lilla kuse för han var så fin och gjorde verkligen sitt bästa. Trots detta fick jag inga katastrof procent, så lägsta nivån är inte riktigt så låg som det kändes. För jag hoppas verkligen att detta var lägstanivån. Men vad jag ska ta mig till nu vet jag inte rikitigt. Jag har tyvärr en misstanke om att det kan vara lite värre ställt med min rygg än vad jag faktiskt insett. Eller så är jag bara fet och otränad. Den som lever får se.
På lördageftermiddagen red Klara och några kompisar ut med sina ponnyer i Harge. En så mysig tur i ett fantastiskt väder. Det var så härligt och vi hade med fika som mumsade i oss nere vid sjön. Tjejerna bytte hästar med varandra och ponnyerna skötte sig exemplariskt. Så mycket värt att ha sådana ponnyer! Klara som varit lite skrajsen red själv hela tiden på vår älskade lilla O´boy. Amorina däremot kan ju vara en liten rackabajsare när hon känner att hon kan så där får man åtminstonde gå bervid. Rastypiskt för shetlandsponny misstänker jag.
Klara är ju väldigt morgonpigg (undrar vem hon fått det från?). På söndagsmorgonen när jag skulle ut och promenera med Zorento och Majken kom hon uppstutsande och ville följa med. Eftersom det gått så bra när hon red själv dagen innan så tänkte jag att det går säkert bra idag med. Och det gjorde det. Fina lilla underbara ponny! Klara borstade, sadlade och tränsade själv. Hon ledde ut O´boy och satte upp med ett stort leende på läpparna och så red vi en trudelutt ner till Venneviken. Så himla mysigt! Klaras dröm är nämligen att hon och jag ska kunna rida ut tillsammans på varsin häst. Det känns ju inte som om det är så långt borta. När vi kom hem kom resten av familjen upp lite lätt sömndruckna så åt vi frukost tillsammans. Kaffe, ägg och macka smakar aldrig så bra som efter en ridtur!
