norrafridensborg.blogg.se

Det är något allvarligt fel. De allra flesta jag känner upplever samma sak. De är inte nöjda med balansen mellan jobb och fritid. Mitt problem är ju nuförtiden tack och lov inte JOBBET, utan att JOBBA. Jag har så himla mycket annat som jag skulle vilja hinna med och som jag måste göra för att själen ska få sitt. Men dygnet räcker inte till,

 

Men någonting känns fundamentalt fel när så många lever i en sådan stress som spiller över på barnen. Från den stund de vaknar så får de skynda sig. Ingen tid för samtal, reflektion eller en extra kram när den skulle behöves. Om de ens vaknar det vill säga. När man klär på sitt sovande barn i sängen och sätter det halvvaket på toastolen och borstar tänderna för att sedan köra iväg det till dagis. Bara för att man ska kunna jobba några timmar extra så man har råd att betala de där extra timmarna på dagis. Så märkligt. Ett riktigt systemfel om ni frågar mig.

 

 

 

 

 

 

Det här med läxor. Jag vet att jag kanske får på pälsen nu, men vi har tagit ett beslut att vi gör läxor hemma om det finns utrymme för det i form av ork hos barnet. Hon är för det mesta helt slut när hon kommer från skolan och att då göra läxor skapar bara konflikter och läxan görs superslarvigt i verdesmod. I mina ögon gör det mer skada än nytta. Hon hade troligen fått ut mer av att göra något annat den tiden och hon har definitivt inte lärt sig något på den uppgiften. Dessutom släcker jag allt vad man kan kalla lust till lärande. Nej, det hon ska lära sig vad gäller skolarbete får ske under skoltid. Därmed inte sagt att hon inte lär sig saker då hon inte är i skolan. Vi gör andra saker där hon övar diverse saker man sedan kan koppla till skolarbetet. Baka till exempel. Matte, svenska och hemkunskap. Är utomhus, idrott, no, so, matte, svenska och så vidare. Jag tycker att det blir mycket mer konstruktivt än att bråka om en stencil vi köksbordet med en trött och ledsen unge. I det fallet litar jag helt och fullt på min egen bedömning och kan försvara mitt beslut alla dagar i veckan.  

 

Jag tänker ibland på alla de här inläggen som cirkulerar på facebook om att föräldrar inte fostrar sina barn ordentligt. Men NÄR ska detta ske?? Om man som normen säger lämnar bort sitt barn i 1- 1 1/2 årsåldern för att behöva arbeta för att kunna försörja sig och betala bland annat avgiften för dagis och bensin så man kan ta sig till sitt jobb. Ska fostran ske den tiden mellan man hämtat barnet och det ska gå och lägga sig? Är det då man ska pränta in värderingar, bordsskick att det är viktigt att säga "Hej" "tack" och "Förlåt"? Jag menar under "hell hour"? Då man själv är trött, hungrig och stressad, barnen är helt slut efter en dag i skolan och på dagis med allt vad det innebär med ljudnivå, intryck och upplevelser. Är det verkligen då denna fostran av ett barn till att bli en  trygg och självständig vuxen person ska ske?? "Hej", "Tack" och "Förlåt" känns i det sammanhanget rätt oviktigt och helt underordnat uppgiften att försöka få mat i magen på dem, borsta tänder och i säng utan allt för många sammanbrott och katastrofer. Jag läste en bok av en barnläkare (Lars H Gustavsson tror jag) där han skrev att ingen barnuppfostran bör ske efter klockan fem på dagen. Det ligger något i det.

 

Vad ska man göra åt det här då?

 

Jag vet faktiskt inte. Och tro mig, jag har funderat mycket på det. Oändligt mycket. Om jag fick drömma skulle jag naturligtvis vilja vara hemma jämt. Jag hade inte haft något som helst problem att fylla dagarna. Nu har jag ju i alla fall turen att gå till ett jobb som är jordens roligaste jobb. Men ändå... Tyvärr är det dyrt att leva och man måste försörja sig och betala skatt. Möjligheten finns ju att gå ner i tid, och det är samma sak där. Har man råd med det? Kan man dryga ut sin inkomst med något sidoprojekt? Gå på gatan? Telefontjänster av suspekt art?

 

 

 

 

Hur som helst känns det som om det är någon slags ond cirkel. Man måste jobba, lämnna bort sina barn för att kunna jobba, jobba ännu mer för att betala dem som man lämnat sitt barn till, jobba ännu mer för att komma en aning på pluss, ledsna barn, dålig samvete, ingen tid för återhämtning och så vidare. En ond spiral.

 

Jag vill kliva av den och bli adopterad av Mandelmanns.