ATT STÄNGA EN BOK
Kategori: Allmänt
Jag är inte en sån som tror på kärlek vid första ögonkastet. Men en gång har det hänt mig. Det var i ett industriområde i Holland för femton år sedan. Det var första gången jag såg Zorento. Han var nybliven treårig hingst. Så vacker! Så vild! Så oåtkomlig! Jag förstod på en gång att det där var en häst långt utanför min räckvidd. Jag skulle aldrig ha möjlighet att köpa den. Men efter lite turer hit och dit köpte jag honom. Helt galet såklart men ändå! Tänka att en gång i livet få äga en sån som honom!!
Jag tog hem honom och red in honom. Han har aldrig gjort mig besviken kan jag säga. Vilken ridkänsla! Även om han har kunnat busa till någon gång så har han ALDRIG under de här 15 åren motsatt sig arbete. Det är sällan man stöter på en så samarbetsvillig och genuint vänlig häst. Han har verkligen alltid varit med på alla tokigheter jag utsatt honom för.
Han blev bästa hopp(!) häst på treårstestet i Örebro. Vi har tävlat fyraårschampionat, femårschampionat. Han är tävlad upp till MSVA. Varje vinter har jag gjort honom klar att gå upp en klass, vilket han skulle kunna gjort, men sen har sommaren kommit och därmed hans sommaråkomma och start varit omöjlig. Förutom det han gjort på dressyrbanan så har han varit en helt fantastisk häst att göra vardagsjobbet på. Jag kan räkna de dagar han inte varit roliga att rida på en hand och då har det varit under de perioder han inte mått bra. Tiden jag spenderat med Zorento har varit min återhämtning, mitt andningshål och min energipåfyllnad. Även om det har varit tidiga mornar i ur och skur så har det alltid varit värt det. Han har dessutom varit fantastisk med barnen. Så försiktig. Både Klara och Oskar har kunnat rida honom och hanterat honom. Han har varit som en hund och så uppmärksam och försiktig. Han har verkligen tagit hand om dem och varit en del av deras uppväxt.
Tyvärr har hans väg också varit kantad av en hel del bekymmer. Redan då jag köpte honom som treåring hade han en liten skugga på en ögat. Det visade sig vara en riktigt elak och svårbehandlad infektion som till slut gjorde att vi var tvungna att ta bort det ögat. Han har klarat sig alldeles utmärkt utan det, men det ser ju onekligen lite märkligt ut.
Därefter har han vid ett tillfälle gjort sig en rejäl muskelbristning så att muskelfibrerna på ena korshalvan såg ut som ett garnnystan, tänjt ut ett hovledsligament rejält och dessutom haft sin underliga “sommarsjuka”. Sommarsjukan har bestått i att han blivit stel, ovillig, fått hudutslag, hovras osv. Helt enkelt mått pyton. Jag har gjort alla möjliga prover och undersökningar för att få reda på vad det är, men inte hittat något svar. Han har blivit bättre om jag tagit bort allt gräs för honom sommartid. Och då menar jag allt, inte ens en liten kvickrot. Så någon form av allergi, överkänslighet eller metabol störning har det varit. Oerhört frustrerande att inte veta och eller inte kunna hjälpa honom. Nu de två sista somrarna har han blivit allt sämre och dessutom inte återhämtat sig på höstkanten på samma sätt.
Nu är hans vandring på jorden slut. Så otroligt sorgligt. Han blev inte bra efter sommarens vända i sommarsjukan och han ville inte mer. Han visade det så tydligt en häst kan visa. Men det har varit mitt livs svåraste och tyngsta beslut någonsin. Att behöva skiljas från sin själsfrände. Att behöva ta beslutet att han ska dö. Det är det värsta jag någonsin gjort. Jag vet att under all sorg finns såklart en djup tacksamhet att fått ha en sån här häst och allt han gjort för mig. Men än så länge är sorgen för stor.
Jag visste inte att en grimma kunde bli så ensam.
Jag visste inte att en box kunde bli så tom.
Jag var beredd på att det skulle vara jobbigt och att jag skulle bli ledsen men inte såhär ledsen. Jag var heller inte beredd på att tappa min färdriktining på det här viset. När man i 15 års tid haft en riktning, träna Zorento, och helt plötsligt finns han inte längre.
Vem är jag då?
Vad ska jag göra då?
DET var jag inte beredd på.
